Den 23 februari landade vi i Bolivia och mitt i natten kunde vi krypa ned i varsin säng på hostelet i Santa Cruz. Med tanke på de väldigt oobekväma sätena i flyget (vid nödutgången) kändes det ordentligt lyxigt. Morgonen därpå slog vi upp våra rese-biblar för att se var vi ville åka härnäst. Efter lite övervägande klubbade vi att Potosi skulle bli vårt nästa stop.

Vi såg Sana Cruz på dagen, gick runt och kollade plazat och affärer och även till stationen för att köpa biljetter. Vi kollade in buss reklamen och fastnade med ens för bussbolaget med en redig Volvo som frontbild och köpte bussbiljetter för 90 bolivians (90 svenska kronor). Perfekt tänkte vi och laddade med en redig buffé och Chill på hostelet innan vi skulle bege oss. Under vår kaffestund träffade vi en svensk på hostelet och vi berättade stolt om vårt bussfynd med Volvo och semi-cama. Det sista vi sa var " fast man vet ju aldrig vad man kan förvänta sig!!"
Mycket riktigt! Häpna ser vi vad det är för buss vi ska åka med. Envåningsplan, ingen toalett och framförallt ingen Volvo! Mickis och jag blir helt uppspelta oh säger att vi måste hamnat fel! Det här är inte vår buss. Elise behöll sitt lugn och sa att det hör kommer gå bra! Blåögda tjejer som trott att Volvo skulle fixa allt, man vet ju att pommes fritesen på Mc D aldrig är lika fina som på bilden!

Vi knölade ned oss i varsitt säte och bussen hoppade iväg. Gupp gupp, efter någon timme köper vi en tallrik grillad kyckling och ris för 10 kr genom fönstret och försöker äta på guppfärden, svårt! Mitt i det vi kallar middagen börjar den riktiga gupp färden! Mikaela får genast panik och svindel när vi åker upp och ned för kringelkrokiga vägar utan räcken. Jag och Elise gör så gott vi kan för att lugna jäntan, allt blir bättre när det blir mörkt och vi kan sova, säger vi! Jag rapporterar om väg-läget och kör lite bilbingo om vilka djuur jag ser; ko, tjur, åsna, hund osv. När Mikaela lugnat ned sig njuter jag och Elise av den sagolika, sagan om ringen liknande utsikt tills mörkret faller och en stjärnklar himmel breder ut sig. Vi tycker att det är ganska charmigt ändå att ena dagen vara i en storstad med stränder och andra dagen bland berg och dal i Bolivia, föga ovetandes om vad som komma skall...När kylan tog vid blev det dags att stänga fönstret och läsa lite bok innan sängdags.. Det gick si sådär. "Meeeen är vi på sjön eller?? Gud vad det guppar och far! Och när ska vi få kissa egentligen?"

Snart stannar bussen vid ett litet värdshus och Bolivianerna äter, vi går på toa och sen var det dags att åka vidare, klockan är ca 8 och vi har åkt i ca 4 timmar.
Vi försöker sova men förgäves, vägunderlaget blir bara sämre och sämre i takt med att vi lyfter högre från våra säten i guppen. Var gång bussen stannar för att ta fart inför en uppförsbacke, eller för att sparka till ett bakdäck, sjunger det i kropp och huvud från bussens vibrationer. Snälla stå still lite tull så vi kan få oss en blund. Bit av kaka för en bolivian, tålamodsträning för en Svensson!

Att slappna av och sova är en omöjlighet då vi är livrädda för att bussen ska hamna fel i svängarna uppe bland bergen. Vi Sitter på helspänn några timmar tills bussen stannar igen. Innan vi uppfattat att det är kisspaus på en öde åker i mörkret har Bolivianerna redan hunnit ut och tillbaka. Här ställer man sig rakt upp och ned på åkern inför hela bussen. Snabbt som tusan skyndar jag oh Elise oss ut i natten. Våra vita rumpor lyste väl, men vi kunde verkligen inte ha brytt oss mindre, nöden har ingen lag.

Väl på bussen igen fortsätter ca 4 timmars helvetestur och vi utbyter vår förtvivlan och rädsla med varandra. Kommer vi någonsin komma fram? Det har börjar regna och vägen börjar alltmer likna en gyttjepöl. Mikaela fantiserar om att stå på bar mark och helt plötsligt stannar bussen. Vi vet att vi inte är framme i Sucre och Det tar ett tag innan vi förstår vad som hänt. Det är jord-ras på vägen och kön av bilar, bussar och lastbilar är över 100 meter lång. Här lyckas jag slumra till en kort stund eftersom bussen står stilla. Mickis och Elise går ut och kollar läget, människor skyfflar sten och jord för att fordonen ska kunna ta sig förbi och vidare. Hela situationen känns bisarr och hemsk. Här är vi mitt ute i ingenstans kl 4 på natten och har ingen aning om hur detta ska sluta. Mickis utbrister " Alltså varför har de inte skrivit om detta i Lonley Planet? Varför har de inte skrivit :åk inte sträckan mellan Santa Cruz- Potosi med buss!"?

Två timmar senare lyckas vi ta oss vidare. Det är nu morgon och vi inser att det återstår ca tre timmars färd tills vi lovas vara framme i sucre där vi ska äta frukost och sedan åka ytterligare ca 2 timmar för att komma till Potosi. Färden fortsätter och när vi väl kommer fram och får kliva ur bussen känns det helt overkligt att äntligen få stå på bar mark efter 20 timmars resa.

Vi letar rätt på ett ställe där vi beställer in det dyraste: 14 SEK ! Det blir kycklingbröst med ris och pommes, samma som på bussen, en Boliviansk klassiker!

Efter denna välbehövliga föda fångar vi en taxi som tar oss till Potosi, världens högst belägna stad. Vi är sjukt utmattade och inte förrän vi stegat upp på vårat hotellrum och håller på att svimma förstår vi att vi har drabbats av höjdsjuka! Med den sista kraft vi har bäddar vi ned oss för att sova och samla kraft efter denna bussresa från helvetet.

Några timmar senare vaknar vi upp för att inta middag. Jag klarar mig inte så långt som till toaletten för att förstå att detta kommer inte gå, yrsel, illamående, svimfärdig och svag ställer jag in och kurerar mig. Tjejerna går en låååångsam promenad med hög puls och äter mat och ser på solnedgången innan de återvänder till mig med vatten och chips. Jag orkar mig upp ur sängen efter lite föda och vi myser en stund innan det är dags att äntligen sova. Innan vi släcker lampan ojar vi oss mycket och länge över resan , en upplevelse utöver det vanliga, men nästa gång set vankas 20 timmars buss ska vi överväga flyg, det är vi alla slående överrens om.

Vi patar även om hur stor påverkan denna altidtud har på oss. Att ta det lugnt, dricka mycket vatten, äta alla dagens måltider och dricka koka- te är det enda vi kan göra för att förbereda oss. Imorgon är en ny dag med nya tag!!

Pussar/ Beatrice